Vad är syftet med den här övningen?
Någonting jag alltid jobbar kring när jag lägger upp ett träningsprogram eller väljer övningar till en träning är syftet. Vad är syftet med träningen? Vad är syftet med övningen?
Är syftet att gå ner i vikt och bli snygg inför beach 2012 eller är syftet att ta en plats i landslaget i fotboll? Syftet bestämmer hur träningen ska se ut.
Jag ser till att jag alltid kan motivera övningarna som finns med i planeringen utifrån träningens syfte och klientens nuvarande träningsstatus.
Så nästa gång du är i gymmet eller på träningen, fråga dig själv: Vad är syftet med just den här övningen? Kommer den att hjälpa mig nå mitt mål eller är det bara slöseri med tid? Lägg upp träningen för att nå dina mål helt enkelt!
För idrottare skulle jag till och med våga påstå att det finns träning som är direkt skadligt för din prestation så då är syftet väldigt viktigt (men mer om det i ett annat blogginlägg). Är du motionär som bara vill hålla igång så rekommenderar jag däremot stor variation i övningar och träningsformer!
Träna hårt!
/Patrick
Jag håller helt med dig om det viktiga i syftet! Jag ser det lite som att bygga ett stort pussel – när alla bitar är på plats så ser man helheten och resultatet av alla övningar och träningsfaser man gått igenom, man är plötsligt i bra form.
Man kan ju också märka genom åren hur olika träningsmetoder/upplägg givit olika resultat. Det som inte varit så bra, dvs dom ”dåliga pusselbitarna” har man ju tagit bort eller justerat, för dom tillhörde nog ett annat pussel, typ ”Marathonlöpare pusslet” 😛 (vilket skulle vara katastrof-träning i mitt fall)
Jag har ju t.e.x. i nuläget funderat över hur ”plankan” skulle kunna bättra på mina kvalitéer i tävlingskaraten. Visst, det ger generellt en bra bålstabilitet, men jag har förmodligen aldrig varit bättre på ”plankan” förr i och med att jag tränat lite på den nu och aldrig tidigare tränat på detta. Trots det kommer jag sannolikt inte i närheten av mina forna resultat igen tävlingsmässigt – så då kan man ju fråga sig varför jag plötsligt ska träna på ”plankan” när jag inte gjort det förr och var bättre då?. Kanske för att det är bättre än att inte göra det och jag kanske borde gjort det förr också. Hade jag gjort det förr så kanske mina resultat blivit ännu bättre, även om jag inte tror den övningen skulle vara avgörande i och med att det är så mycket annat som ska räknas in också – inte minst vilja och psyke, som jag tror ska dominera för att vinna i slutänden. Fysiskt och tekniskt kommer dom flesta i ”toppen” till likartade resultat men det som till sist avgör är då viljan/psyket som kan pressa till ytterligare nivåer….Sen kanske lite tur men tur kommer också med skicklighet 😉
Hur som helst. Kontentan av allt är att det är många pusselbitar som leder till ett bra eller ännu bättre slutresultat, om man tänkt igenom syftet för ett träningsmoment/fas och att syftet också är rätt för det du vill uppnå i slutänden – alltså kan man träna löpning i intervallform och bli bättre i karate? – svar ja! (Det finns många sätt såklart). Kan man träna Marathonlöpning in för ett VM i karate? Ja det kan man ju men det är helt fel och du blir knappast snabb/explosiv som ett paket dynamit :p. Generellt så ska man väl säga att det man vill bli bra på, är det man ska träna i huvudsak 😛 *ett geni spekulerar*
Mycket blev det om detta och mycket mer skulle det kunna bli, men men. Over and out 😉
Vi börjar med övningen plankan. Plankan kommer antagligen inte hjälpa dig nämnvärt i en karatematch. Dock kan det hjälpa dig att hitta kontakten med den inre muskulaturen vilket gör att du kan lyfta tyngre vikter i knäböj utan att se ut som en ostbåge efteråt. Och det finns alldeles för mycket bevis som säger att tung styrketräning (förutsatt att den görs ”rätt”) gör dig mer explosiv. Därför tycker jag det är värt att lägga ner ett par minuter på plankan. Men nej, plankan i sig har ingen direkt effekt på din prestation på mattan.
Jag jobbar kring ett koncept med resultat och effekt av träning (mer om det i ett senare inlägg). Men kontentan är i alla fall att en viss träning kan de dig vissa resultat, vilket sedan ger effekt på ditt mål (en specifik tävling, att bli bättre i en idrott eller ett moment i din idrott). Det betyder att det resultat du får utifrån din fysträning sedan ger en effekt på din karate.
Summan av kardemumman: Det finns ett syfte med plankan! Även om jag inte lägger för stor vikt vid plankan som övning (och jag är inte ensam) tycker jag ändå den har en plats som komplement eller förstärkning till din övriga träning.
Vad din bålstabilitet bekräftar så får du nog bättre bålstabilitet från dina knäböj och frivändningar, dock finns plankan med för att du som sagt lättare ska hitta kopplingar till din inre lokala muskulatur. Detta för att öka din prestation i övriga styrketräningsövningar och för all del vara skadeförebyggande.
Sen att du var bättre förr har nog inte med plankans vara eller icke vara att göra utan det har nog med den dåvarande mängden träning att göra 😉 . Vet inte hur många gånger jag har sett dig träna nere i Mariaberget men de flesta som rörde sig där nere låg nog i lä! Jag är övertygad om att du kommer vara i form när träningsprogrammet är slut! Även om du inte kommer att komma upp i samma form som du var i förr, men det har som sagt med ålder och träningsvolym att göra. Ökar du mängden träning till det dubbla och minskar i ålder lite så skulle jag kunna hjälpa dig att bli världsmästare! 😉
Träna hårt!
/Patrick
Förstår precis och håller också med. Det finns många vägar till samma mål om vi då pratar VM guld i karate förstås. Alla tränar olika och jag tror inte att alla som varit världsmästare tränat så mycket på plankan he he. Jag har ju tränat med flertalet världsmästare i många år och tagit del av deras träningsupplägg med olika bra resultat som konsekvens. Det har aldrig i något läge fallit på varken min teknik eller styrka, snarare andra detaljer jag inte redogör i detta inlägg :P. Men aldrig har det fokuserats på den inre stabiliteten i någon träningsform. Men jag säger så här, hellre världsmästare i karate med en bra kroppshållning än världsmästare och se ut som en ostbåge i kroppshållningen :P.
Som jag nämnde tidigare så tror jag att det är många pusselbitar som ska till för att få ihop hela pusslet dvs ”VM formen”….Det räcker inte i dagsläget att bara träna karate för att bli bäst på karate hur knäppt det än må låta. Visst ska den delen av träningen dominera och självklart ska man ha förutsättningarna att bli en ”bästa karatefighter”, men jag tror också på dom andra bitarna av det fysiska som kompleterar och stärker karaten – precis det vi är inne på nu. ALLT inverkar och påverkar slutresultatet, så det är ju inte bara hur mycket du tränar, det är mer hur hårt/motiverat/fokuserat du tränar, med förutsättning att du också tränar ”rätt” generellt. Har du inte viljan/glöden/ambitionen så spelar det ingen roll varken vad du tränar eller hur mycket. ALLT måste med, så därför säger jag också JA till planken för det är som du säger en av pusselbitarna som kan bättra det jag redan är bra på.
Man får ju heller inte glömma kost och sömn och kanske det sociala livet för övrigt, hur alla dessa delar också kan påverka resultat. Mycket ska stämma och tänkas på….Karatetävling är också oerhört psykologiskt. Finns många bra exempel på det, inte minst av mig själv, hur man var och tänkte som oerfaren junior till mer erfaren senior osv….
Alla på världsnivå jag tränat med genom åren har sett att jag haft alla förutsättningar att bli världsmästare. Jag har också vunnit mot flera av dom…2004 var jag i mitt livs bästa form, inte bara i en punkt mätt eller på en tävling utan i en större utsträckning, längre tid. Träningsupplägget in för denna form var bitvis som nuvarande upplägg bara det att jag tränade några timmar mer då, som sagt (upp emot 14-16h/vecka med läger varannan månad och sparringträning i Sthlm varannan vecka.) Det var mer karateträning och mycket tuffare – inte minst pga tuff sparring. ”Uppvärmningarna” bestod av 8 x 2 min ronder och sen var det intervallträning med tekniker och situationsövningar i ca 2 h varje pass. Tungt och intensivt med ett jävlaranamma konsekvent varje minut, varje timme, år in år ut. Detta orkar man inte om man inte har den vilja som krävs, som sagt. Just den här tuffa sparringträningen och den sista biten på tävlingsträningen är nog det ända jag kan känna att jag saknar i min nuvarande fokusering. Fast å andra sidan har jag inte samma glöd i viljan eller ambitionen på samma nivå så där är det bara en kompromiss mot mig själv. Man blir ju inte världsmästare på ett år och det krävs både det ena och det andra – mitt tåg har gått :O. Det är i dom här stunderna av insikt man kan se tillbaks på tidigare prestation och uppskatta det på ett annat sätt än vad man gjorde då det bara var självklart. Man får också en annan respekt för killar som Aghayev som gång på gång vinner VM i alla klasser (gjorde). Det var kul att vara med på EM i Moskva 2004 då man fick upp ögonen för den här ”snubben”, vem fan är han”? Utklassade Biamonti, vilket inte var en vanlig syn 😛 – Det var här Biamonti slutade och insåg att hans tid var förbi. Den insikten når oss alla förr eller senare :O
På ett antal tävlingar under 2004 så kände jag att jag var på samma nivå som dom absolut bästa, men jag föll ibland på löjliga detaljer – som att man slagit för hårt i skallen på någon, några gånger vilket slutade med förlust i viktiga lägen. Som jag nämnde tidigare så gäller det ju också att ha lite tur, ibland gick det min väg och ibland inte. Är man Aghayev så får man också poängen lite snällare, det har jag också märkt till både min för och nackdel. Till slut var jag bara nöjd efter alla år helt enkelt och det var nog också i kombination med att det kostade lite mer än vad det smakade, av att vara med i svenska landslaget då (Det hade då varit bättre att representera Frankrike (hypotetiskt), som hade ekonomin. Det behövdes mer pengar för att kunna skicka fler på stora tävlingar + att man inte visste om man fick åka på VM eller EM. Då är det efter många år och många bra resultat inte värt mödan längre. Jag hade ju dessutom fler ben att stå på vilket var och är konsten. Nu är det ju bara kul att försöka nå upp till en nivå jag ändå känner är bra! Jag/vi är på g! 😉 för än har jag iaf lite glöd som åtminstone ska räcka till medalj på riksnivå. Kommer ju naturligtvis fortsätta tävla framåt mars ca nästa år, när formen ändå är så pass bra då. Sen får man se vad jag hittar på, för en sak är säker, träning över lag ger en extra kick i livet och det vill man ju inte tappa påtagligt och sen är det ju självklart så att uppsatta mål motiverar träningen ännu mer och det blir lite roligare 😉
Summan av kardemumman denna gång: Världsmästare eller inte men kroppsfigur av en ostbåge kommer jag då F*************N inte få för jag tränar PLANKAN =D. Tack för hjälpen och ditt engagemang Patric! Du gör ett bra jobb;)