Känner att jag vill dela det här inlägget. När jag vaknade i veckan och kollade telefonen (som man gör numera) så fick jag se den här fina texten som min vän Ahmed har skrivit. Jag har fystränat Ahmed under ett par år, jag har varit sparringpartner till honom (han slår och jag försöker att inte bli slagen) och jag har fått äran att sitta som coach under ett antal tävlingar.
Ahmed var tillsammans med Garip Jensen, Nehro Pourian och Edis Delic Sabic de första idrottarna jag jobbade med professionellt. Och med tiden som man jobbar tillsammans och får uppleva både uppgångar och nergångar, för så är livet som idrottare och livet i övrigt, så upptäcker skapar man starka vänskapsband. Jag kan med ärlighetens namn säga att Ahmed, Garip, Nehro och Edis är några av de personer jag håller högst!
/// Patrick
I vanliga fall är det människor som antingen har haft en gedigen idrottskarriär, alternativt dem som står med den superpumpade kroppen som väljer att bli personliga tränare.
Patrick Rapp hade inget av det när han började. Nu börjar han få det ena.
Han kanske sågs som ingen, men han var verkligen någon redan innan han startade upp SPC. Han har som tonåring mer eller mindre varit den som har hållit lokalkonkurrenten till min moderklubb (Västerås KC), Västerås Shitoryu Karateklubb flytande. Inte bara genom att hålla träningar, men även med det administrativa. Hur många tonåringar/unga vuxna klarar det?
Klubben hade ett stadigt medlemsantal. Men plötsligt fick Patrick upp ögonen för styrketräning. Tidigare hade myten att styrketräning gör en långsam hindrat både honom och mig från att utforska detta område djupare. Men så blev han sugen på att starta upp ett företag inom just det här.
Sagt och gjort så använde han karateklubbens skrymsle som träningsrum för SPC. I takt med att SPC växte, minskade Patricks intresse för karateklubben som mer eller mindre har fallit utan honom. De har tappat massvis med medlemmar, däribland deras tävlingsprofiler Kevin och William Aiderfors.
Patrick däremot kämpade på och han började hjälpa den då relativt okände Edis Sabic, Nehro Pourian samt före detta landslagsutövaren Garip Jensen med deras styrketräning. Kort därefter anslöt också jag mig till denna skara och vi blev hans första riktiga klientel.
I början är det oundvikligt att det blir att man lär sig genom trial and error. Men Patrick kortade ned denna period till vad jag tror är ett minimum genom att hela tiden uppdatera sig med det vetenskapliga underlag som finns, både inom karate men även andra likartade idrotter. Sedan har vi prövat oss fram för att få fram något som passar just oss som individer. Detta betyder att jag och Edis (som är de enda som jobbar med Patrick idag) inte alls har samma träningsschema.
Tillsammans har jag och Edis, sedan vi började jobba med Patrick för drygt 2 år sedan tagit 4 SM-guld och 2 SM-brons. Ingen av oss hade innan dess stått högst upp på SM-pallen, och ingen av oss tror att det är ett sammanträffande. Han är en starkt bidragande faktor till att vi har blivit bättre. Det finns såklart andra viktiga personer också, men de får jag belysa någon annan gång för att göra dem rättvisa.
Förutom att göra bra träningsscheman är det som verkligen utmärker honom hans engagemang. Idag har han tappat suget för karate. Men när det närmar sig tävling ställer han ändå upp som träningspartner. Det är stort.
Han håller också kontinuerlig kontakt för att se hur det går för oss. Och hela tiden är han där och pushar på när andra kanske inte hade gjort det.
Jag minns t.ex. när jag var med i landslaget 2012. Jag började känna att jag varken kände mig bra eller att jag hade tid. Något behövde förändras. Så jag hoppade av. Många stod frågandes och jag fick till och med höra något rykte om att jag skulle ha slutat i landslaget för att jag hade startat något bråk, vilket inte är sant någonstans. Av Patrick däremot fick jag höra att det var ett modigt beslut, ett beslut många inte skulle vågat ta i min sits. Vi gjorde upp en plan och resten är som man brukar säga historia.
Men baserat på hela sin egen leva-mot-strömmen-erfarenhet förstod han nog att det stödet var viktigt, för det var det. Och det beslutet var nog med facit i hand rätt.
Vad gäller hans PT-karriär så kom han nyligen bland de 30 bästa i en PT-tävling som hade samlat 1700 personer från hela vida världen.
Han har alltid varit någon, och nu börjar han också ses som någon även i PT-världen. Det här är nog bara en av många framgångar.
Jag vill tacka för din hjälp och din entusiasm och hoppas vi kommer jobba på ett bra tag framöver.
– Ahmed Al-Wandi
